Jag vet ärligt talat inte vad detta kommer bli för en text, jag vet inte ens varför jag sitter och skriver detta men mina fingrar bränner och jag känner bara att jag måste få bli av med en del skit som surrar omkring i mitt huvud sedan ett par dagar tillbaka. Vad är felet? Allt. Allt är fel. Och ändå inte. Allt är så jävla fel just nu och ändå är allt på sin plats. Hänger ni med? För om ni gör det är ni ett steg före mig. Jag hänger inte med mer. Inte med världen, inte med mig själv, eller andra. Världen flyter förbi och jag svävar någonstans, som en ballong ovanför mitt eget huvud.
Eller snarare, innanför ballongen, fångad bakom det granna, genomskinliga gummit, skrikandes och bakandes på det utspända materialet..men ingen hör mig. Och till sist, hör jag inte mig själv heller. Knogarna värker, kraften sipprar ur mig och tystnar för gott. Jag skulle orka skrika än, men ser ingen mening i det. Ja, jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag har kämpat så länge, och det känns som att jag inte kommer någon vart. Jag kanske kommer ett litet steg framåt, och sedan är jag på exakt samma ställe igen. Så länge har jag försökt tala om det men hittar inga ord och det känns inte som någon verkligen lyssna, och jag vill ej heller belasta någon annan med saker som jag knappt kan belasta mitt eget medvetande med.
Jag har ofta tänkt på om det faktiskt bara finns en enda utväg, men förkastar alltid tanken. Hur förskräckligt allt än verkar vara i just den stunden, det brukar reda upp sig, på ett sätt eller annat, förr eller senare. Jag skulle vid sunda vätskor (i den utsträckning jag nu har det) aldrig någonsin välja döden framför livet, främst därför för att jag som död inte kan ge någon annan hälften så mycket glädje eller kraft.
Samtidigt så känns det verkligen svårt, väldigt ofta. Att ständigt vara i krig med sig själv..det tär på en. En försöker ge råd åt andra och stötta andra och säga att det alltid finns en lösning, på samma gång som ens get inre drar åt olika håll och varken vet ut eller in. Sanning och illusion, känslor och handlingar flyter samman, minnesluckor som suddar ut moment i ditt liv, och en ständig kraftlöshet som gör att du till slut varken har ordning på ditt liv mer, eller energi att skapa den ordningen igen. Ett ändligt kaos på insidan och på ytan.
Denna kamp med mig själv har pågått så länge nu, den går i vågor hela tiden, den yttrar sig på olika sätt. Ibland finns den bara molande i bakgrunden, ibland som en klump i magen, ibland tar den över hela mig. Det är något en inte lyckas förklara eller kontrollera...det bara sker.
Jag är så glad att jag har Oliver i mitt liv, som alltid vill vara där för mig, även när jag är en enda påse av äckelsmörja. Han vill verkligen lyssna, även när jag inte kan forma ord för vad jag försöker säga. Och sådant är inte enkelt då man bor ca 340km från varandra och skiljs åt av Östersjöns kalla, försmutsade vatten.
Jag är så tacksam för hundarna, som alltid är lojala och aldrig dömmer eller överger mig, så som så många andra gjort.
Såklart det alltid finns ljuspunkter i livet, men de kan vara mycket svåra att se. Och när klumpen i magen börjar växa, mörka tankar tar över och tårarna våldsamt pressar på så är det enkelt att känna sig liten och hjälplös, ty vår värsta fiende sitter inuti vårt eget huvud, och den är svår att komma undan.
Det viktiga är: Att snubbla. Att falla. Att ramla ner i samma jävla skit-hål igen ... och att sedan ta sig upp därifrån.
Varenda. En GÃ¥ng.
Så, nu har mina tankar lite vädrats, detta är en dålig text men jag känner ändå att jag vill dela med mig av den, för jag känner på mig att jag inte är den enda med sådana här känslor, och i annat fall så har jag i alla fall upplyst den som tror att världen är en dans på rosor, eller att jag alltid skulle vara så stark som jag försöker intala mig själv vara...att så inte är fallet.
Tack för att ni tog er tid, godnatt <3
- Jessica