Jag ska vara ärlig med er. De senaste månaderna, men i synnerhet de senaste veckorna har varit ett enda upp-och-nerande för mig. Inte bara har jag separerat mig från gamla kompisar efter att jag fick veta att de inte var de jag trodde de var, utan jag har även yrkat på utredande om jag lider av ADD, Borderlinesyndrom eller båda, hamnat i en otroligt djup svacka av depression där jag bara grät och sov om vartannat, livet förlorade sin mening för mig och jag kom till den punkten att jag sket i allt och ifrågasatte om det är värt att bry sig om något överhuvudtaget. Svackan höll i sig länge, är inte ens säker på om jag kommit ur den helt och hållet ännu heller. Det kanske till stor del beror på att jag skräms av en viss tanke, nämligen vetskapen om att även om jag nu kommer ur denna svacka och glädjen kommer tillbaka...så väntar mig nästa svacka förr eller senare. Pessimistiskt tänkt kunde man ju resonera: "varför ens kämpa för glädjen då, om den ändå försvinner senare. Ju gladare jag är, desto hårdare blir smällen sen när depressionen väl återvänder...igen" men jag vet att det är såhär som livet mer eller mindre ser ut. Att vi människor i allmänhet greppar tag om de minsta grässtrån som kan ge oss minsta lilla temporära glädje, de blir vårt glädjerus, vårt lyckoelexir...en drog för vår själ.
Men alla är inte lika öppna med det som jag, det är jag medveten om, och det är kanske en av de allra största orsakerna jag lägger ut mina tankar på det här nästan vulgära sättet. För jag vet att någon, någonstans, känner likadant och kanske behöver läsa just dessa ord: du är inte ensam.
Det är viktigt att komma ihåg. På samma sätt som det är viktigt att komma ihåg att försöka se på saker med ett annat perspektiv ibland. Det gör saker lättare att acceptera, även om man har svårt att förstå varför de är som de är. Det är en tröst, men det betyder inte att jag personligen tänker acceptera att leva efter grässtråsmetoden, jag vill ha lite mer balansgång i mitt liv än så, lite mer förutsägbarhet..i den mån det nu går.
Betyder det att jag måste börja lägga upp nån sorts mens-schema för mitt mående också..?? Kryss i rutan när jag känner mig deppig, dödsskalle i rutan när jag mår förjävligt, bloddroppe då jag har lust att slå ihjäl nån...(seriously though, it works)
Bara för att se eventuella mönster och igenkänningstecken, hålla koll på vad som händer.
Hursomhelst är jag glad över att kunna säga att mitt liv kanske ändå börjar vända till det bättre just nu. Jag har ett jobb som jag trivs med, jag ser fram emot sommaren så jag kan samla energi för ett nytt skolår (*det här skolåret har skitit sig totalt hosthost jag är trött som fan på alltsammans host*) jag börjar få en positivare självbild och börjar långsamt hitta vänner som förstår mig och acceptarar mig utan att behöva skämmas för mig på något sätt. Samtidigt är det en lättnad att fler börjar känna till mitt psyke och att jag en dag förhoppningsvis får reda på vad som är fel så jag kan åtgärda det. När jag berättade för min mormor om hur trött och nedstämd jag är kände jag genast en stor stenbumling falla från hjärtat, kändes lite som att "komma ut ur skåpet", och det gjorde jag ju, på sätt och vis. Att tala med någon om vad som sker i ens kropp kan reda upp det kaos man upplever inombords, för då måste man ju hitta sätt att formulera sina känslor o tankar vilket innebär att man själv inser hur det ligger till. Jag har en lång väg att gå än men jag vet att bara jag orkar fortsätta kämpa är inget förlorat, inte sant?