Jag känner att jag definitivt borde skriva något, men har ingen aning vad. Och på samma gång som det är frustrerande att min annars aldrig sinande källa till tankespiraler och finurligheter plötsligt lämnat mig i sticket så är jag lycklig. Och när jag säger lycklig menar jag inte hypomaniskt sprallig; bara genuint lycklig. Jag kan inte själv heller riktigt processera det än, men i snart en vecka har jag lyckats hålla mig stabil i humör och sinnesstämning, utan varken mediciner eller psykologhjälp. Kanske inte låter som mycket, men för mig är det ett enormt framsteg med tanke på att de senaste månaderna varit ett evigt upp-och-nerande utan början eller slut. Jag kan andas. Pusta ut. Och även om jag nu när jag inte kan göra så mycket annat än att ligga och ruttna i sängen/soffan med mitt sargade ben högt upp i luften, så går inte min hjärna på övervarv. Jag har t.o.m. känt mig lite uttråkad (don´t be fooled though, jag har en massa att göra och mer blir det då allt halkar efter hahahahahaha) Så vänta lite...jag håller väl inte på att bli...normal??! Det vore ju en skam.
Hur som helst så känner jag en lättnad över att mina tankar ej överflödas av destruktiva tankar och en vilja att förmedla lite om vad psykisk ohälsa innebär rent subjektivt, men jag skulle otroligt gärna skriva om något intressant, och teman finns det, jag måste bara se till att kunna formulera ståndpunkter, argument och samla ihop fakta för att skapa så läsvärda texter som möjligt. Nu finns kanske chansen att visa mina läsare som inte lärt känna mig personligen att det finns lite mindre dramatiska sidor av mig än det depressiva, psykotiska jag.
De senaste 2 månaderna har inneburit mycket förändring för mig, jag har upplevt mycket nytt och känner att jag vuxit en hel del som person. En massa nya erfarenheter har fått mig att se världen med nyare ögon och fått mig att uppskatta livet lite mer.Ett par dagar som invalid har fått mig att förstå så mycket, människor är artigare mot mig och jag har lärt mig att det är helt okej att våga be om hjälp, att jag inte måste kunna klara allt själv. Nya vänner som lyssnar och vill vara där samt ger sig in på diskussioner där ingen går ifrån utan någon ny lärdom. Jag har insett att jag är värd mer än jag trodde, och jag vet precis vad det är jag behöver och förtjänar. Jag har börjat se mer skönhet, mer färg, jag vågar känna och jag vågar tala. Jag känner att det finns en framtid, en storslagen sådan. Men innan du uppskattar ljuset måste du ha sett vad mörkret innebär.
Men nu ska jag återgå till att ligga här som en potatis, kanske försöka få något vettigt skolarbete påbörjat. Men allt med måtta.