"Nu ska jag lägga ut ett personligt inlägg". Vad annars? Detta är en blogg. En insikt i personen bakom denna skärm. Den som talar till dig, just nu. En levande person med tankar, känslor, relationer som fungerar och går i kras. Och jag delar inte med mig av skiten för att jag skulle vara narcissistisk eller "hej där se på mig jag existerar" utan för att det jag skriver om har ett syfte. En tanke bakom. Jag vill förmedla, klara upp, förklara, ge perspektiv, en inblick i det ena och andra. jag ger dig mina sandaler för att ta ett litet kliv in i mitt liv. Snäppet svårare är det att ge dig ett verktyg att ta ett kliv in i mitt huvud, för jag vet knappt själv vad som pågår därinne. Men jag ska försöka, om du bara ger mig en chans.
Psykisk sjukdom. Säger det dig något? Den där bulan under mattan som du försöker täcka över med den svindyra nya fåtöljen från Masku, den där fläcken på väggen du försökt skrubba bort men hur du än gnuggar och vilka kemikalier du än använder så lyser den fult upp på den crémevita ytan. Som fågelbajset på bilens vindruta som aldrig går bort, och du tänker "herregud, vad ska alla tycka?"
Så en dag lägger du dig ner på golvet, stirrar förbi den feta bulan under mattan, den fruktansvärda fläcken på väggen och tänker på det äckliga, äckliga, ÄCKLIGA fågelbajset på vindrutan.
Och du orkar inte.
Du orkar inte skrubba, gnugga, gömma längre.
Faktum är, du orkar inte med något längre.
Världen runt dig rör på sig, men du hinner inte med. Din trötta själ är inspärrad i en kropp som tvingas vara i full gång konstant. Vissa dagar ger du det ingen tanke, en annan gång så låter det ångesten växa så stor att du inte kan andas eller röra på dig.
Andra gånger kan du knappt ligga eller sitta still i en minut utan att känna rastlösheten krypa överallt på dig, allt är outhärdligt.
Vissa gånger är du så rastlös att du håller på att gå sönder men din kropp orkar inte. Det är som att vara fånge i sin egen trötta kropp.
Och det värsta är att växlingarna sker så fort att du inte hänger med, du märker bara vilka följder det har men du har ingen kontroll över dina handlingar, respektive du inser inte vad det är du gör innan det redan hänt. Du halkar efter i skolarbetet, förlorar vänner, hamnar i konflikter och förhållanden smular sönder mellan fingrarna på dig.
Det är ett upp och ner utan like. Du kastas fram och tillbaka mellan två extrema motpoler och innan du hunnit andas ut slungas du tillbaka till den föregående igen.
Eller är det den iskalla tomheten som är värst? Den du svävar i mellan de två extrema motpolerna, den som du inte känner något i men ändå är så full av smärta att varje andetag är som en dolkstöt, varje steg är som att gå barfota på taggtråd.
Lämnar blodiga spår efter dig som ingen kan se.
Och då du förklarar, försöker visa, blir folk överrumplade, skrämda. Och du förstår dem. För du är överrumplad och rädd för dig själv också.
Så vem fan behöver Borgbacken när du haft din egen bergochdalbana i huvudet, dygnet runt så länge du kan minnas. En sjujävla sådan.
Jag skriver personliga inlägg för det är allt jag kan göra, allt annat vore falskt och ytligt. Sluta vara ytliga. Sluta gnugga och streta för att få ytan att se perfekt ut när den inte är det. Vi måste börja vara mer uppriktiga mot oss själva likväl som mot andra. Öppenhet kreerar förståelse, med tiden.
Vi måste tala om psykisk ohälsa.