Jag har bestämt mig för att få ordning på mitt liv igen. Jag menar det. Och inte bara i den bemärkelsen att faktumet existerar att jag faktiskt måste städa hela min lägenhet, sortera ut grejer, prestera gott i skolan, på scenen och inom relationer, utan att jag helt enkelt lär mig fokusera på mitt eget välmående och på att prioritera det som faktiskt spelar någon roll just då.
Jag gick till psykologen idag för att bli av med lite tankar om alltihop och hon fick mig att inse att jag i grund och botten bara skapar min egen stress alldeles själv. BEHÖVER min garderob faktiskt städas ur till 100%, just precis NU? Skulle min pojkvän verkligen bry sig om det ligger lite extra grejer här o där när han kommer hit nästa vecka? Jag måste lära mig att ta det lugnt och att förstå, att det är helt okej att inte prestera till fullo då och då. Jag behöver inte vara fröken superwoman, dygnet runt, konstant. Att jonglera tid och energi mellan allt i livet är nästantill omöjligt, och väldigt frustrerande. För att inte tala om ohälsosamt.
Men vad göra då det känns som att en är en sämre människa om en inte kan prestera? Ett slött schema gör mig uttråkad och hängig, jag BEHÖVER stimulansen, jag BEHÖVER aktiveringen. Men var går gränsen mellan positiv stress och ren galenskap? Jag tror att mitt stressande och hetsande nådde sin absoluta gränspunkt när jag bara fick lust att skita i allt och alla och lägga mig för att gråta.
Jag behöver ta tag i mitt liv, samtidigt som jag gör det i takt med min egen ebb och flod av energi, följer min egen rytm, och slutar tvångstrumma på stress-djemben hela jävla tiden. Jag behöver ta tag i mitt liv, men inse att jag har de grundläggande sakerna tryggade: goda och givande relationer till mina närmaste, som jag (obs) själv väljer, samt ett välmående psyke och realistisk självbild samt tillräckligt med självförtoende för att våga säga "nej" ibland.
När jag ordnar upp kaoset i mitt huvud klarnar allt annat runt mig också, så småningom.
Jag behöver inse att bara för att jag faktiskt tar tiden för mig själv, varvar ner, gör mig inte till en sämre människa. Världen går inte under av att jag inte gör allt på en gång en dag eller två. Sist och slutligen är det ingen annan som ställer skyhöga krav på mig än jag själv.